Chips från Sator om forntid och framtid: Har du för få influenser blir du bara en kopia!

När jag började på gymnasiet för väldigt länge sedan så hade jag inte så mycket koll på musik. Det jag kunde var i stort sett Iron Maiden och Imperiet. Så när jag hörde Sator för första gången var det en rejäl spark i bröstet! Det var musik jag aldrig hade upplevt tidigare.

Döm om min förvåning då jag hittar mig själv sittandes, 17 (!) år senare, i källaren framför datorn och jobbar på intervju-frågor till bandet! Det är så jävla stort!

Sen att jag var rätt så packad när jag kom hem från krogen och knappt kommer ihåg att jag fick den smarta tanken att fråga om en intervju, ja det spelar ju ingen roll! Och det faktum att Chips är en sådan trevlig snubbe och stod ut med alla mina mail fram och tillbaka, och skapade en intervju som är hur bra och hur lång som helst… ja det är en fantastik bonus!

Men, nog snackat! Här kommer del ett av en lång intervju, med ett av mina absoluta favoritband, och ett band som har ritat om musik-kartan i Sverige! Här är del 1 av 2! Håll till godo och kommentera gärna intervjun!

Här är intervjun:

Visst är det Chips som jag “pratar” med, eller har jag fel? Kan du presentera bandet lite?

“Precis, det är Chips som talar. Ja en snabb presentation kanske. Sator bildades 1987 ur askan av Sator Codex som bildades redan

1981. Sator Codex började som ett punkband men gled sedan mer mot postpunk-gothrock. Det släpptes några singlar och ett album.

Sator har varit samma medlemmar hela tiden förutom vår bassist Heikki Kiviaho som kom med 2001. Resten är jag, Chips Kiesbye på gitarr och sång, Kent Norberg på gitarr och sång, Hans Gäfvert på keyboards och Mikael Solén på trummor.”

Jag upptäckte er när ni släppt första plattan “Slammer” (vilket torde vara 1988-ish) och det har ju gått en del år efter det… Hur mår bandet idag?

“Vi mår bättre än någonsin. Vi är ju självklart inte lika stora nu som vi var på 90-talet men det kommer fortfarande bra med folk på spelningarna. Och vi spelar såklart bättre nu eftersom vi har finslipat maskineriet i många år.

Egentligen tror jag vi trivs bättre som lite ”underdogs” än som popstjärnor.”

Var det så ni blev? Från att gå till ett post-punkband till popstjärnor? Men är inte det lite grejen med att starta ett band, att bli stora? Eller menar du att ni blev mer pop?

”Många musiker kanske började spela för att få tjejer och bli rika och berömda. Vi började för att vi älskade musik och ville göra vår egen musik. Självklart vill man att andra ska gilla det man gör också men det som följer med i samband med det är inte alltid så kul.

Jag är en ganska privat person och trivdes inte riktigt med att alla visste vem man var hela tiden. Gick man på ICA och handlade mjölk fick man skriva autografer till folk som inte ens gillade musiken utan bara för man varit på TV. Det blev för mycket ibland.

Nuförtiden är det mycket lugnare så folk får gärna komma fram och snacka. Sedan ska man sticka under stol med att det är bra att ”vara någon” ibland.”

Idag så antar jag att ni influerar andra, ni är ju en institution Sverige. Men hur skulle du beskriva er musik? Vilka “konkurrenter” har ni idag?

“Jag tror att den största influensen från Sator är kanske inte musiken utan grejen att vi kom från en småstad och ändå lyckades komma någonstans. Jag vet att det gav hopp till många andra band. Vi ser inte andra band som konkurrenter utan snarare att vi och andra liknande band är ”fanbärare/förvaltare” för riktigt rock. Det är ingen tävling. Det finns plats för fler band.

Konkurrenterna är väl i så fall ”schlagervärlden” som verkar ha hjärntvättat en hel generation. Vår musik är väl en blandning av våra skivsamlingar helt enkelt. En stor del punk, en del hårdrock (Gammal hårdrock, inte metal!), lite powerpop, glamrock från 70-talet m.m. Om man mixar ihop allt blir det ”Sator-musik” “

Vilka influenser hade ni när ni började?

“Det var ju punken som fick oss att börja spela. Band såsom Sex Pistols, The Ramones, Buzzcocks, The Boys, The Damned, The Clash, Drones, Slaughter and The Dogs, Dead Boys… Sedan finns det andra influenser. Mycket 50-60-tals musik. Chuck Berry, Kinks, Beatles, Stones, The Who, Iggy and the Stooges och mycket 70-tal som Sweet, Slade, Alice Cooper, Bachman Turner Ovderdrive, Kiss, ZZ Top, Aerosmith. Listan kan göras hur lång som helst. Jag tror att desto mer influenser man har desto bättre.

Har du för få influenser blir du bara en kopia.”

Jag har alltid fått känslan av att ni i era texter har en schysst blandning mellan humor och samhällskritik. Eller har jag fel i det? Vem är det som skriver texterna?  

“Det stämmer precis. Vi vill att texterna ska en mening. Det är väl där våra punk-rötter kommer in. Sedan måste man ha lite humor om man ska orka med den värld vi lever i. 

Sedan är inte all texter samhällskritiska. Det finns andra sidor också. Ibland handlar det om oss själva eller kanske om någon man känner. Det beror mycket på låten också. Texten måste passa låten. Det finns inga regler, Bara att det måste kännas bra att sjunga. Vi är trots allt låtskrivare först, inte poeter eller politiker.

Jag och Kent skriver det mesta av texterna. Hasse har hjälpt till ibland.”

Sator: “Dog”:

Går det att vara rebell i dag också? Nu när varken ni eller jag är så himla unga längre!


“Det beror på ur man ser på ordet rebell. Det är väl inte så att vi står på barrikaderna direkt. Att spela i ett band är en ganska egoistisk grej egentligen som mest går ut på att tillfredsställa sina egna behov.

Jag skulle nog säga att det rebelliska var nog att välja bort ett vanligt ”svensson-liv” säga upp oss från jobbet och satsa allt på musiken trots att alla sa att det idiotiskt och att det aldrig skulle gå. Vi har alltid gått vår egen väg utan att bry sig om vad folk, skivbolag eller press tycker och tänker. Ibland har vi kanske tagit dåliga beslut karriär-mässigt men det har alltid varit våra egna beslut.

Vi har konstant hållit oss borta från lekprogram i TV och skvallerpressen. Vilket innebär att vi inte syns lika ofta. Vi började inte spela för att bli kändisar, äta gratis buffé på biopremiärer eller få löpsedlar i kvällspressen. Vi gör det här för att vi älskar musiken. 

Det är nog det som är vår rebell-grej.”

Är det fortfarande så att ni mest spelar ute i obygden där folk dricker hemkört? 🙂

“Oh ja! En stor del av vårt land består ju av obygd. Det finns ju bara tre stora städer i Sverige. Vi åker gärna buss i 9-10 timmar ut i skogen någonstans och spelar i någon sedan länge bortglömd folkpark.

Det brukar vara de bästa spelningarna. Och lite hemkört har väl ingen dött av. (Jo kanske någon) :-)”

I början av 90-talet var ni ju stora som tusan, och sen försvann ni från min karta. Jag vet att jag var eld och lågor över Stock Rocker nuts-plattan och sen kom Headquake-plattan som fick genomslag i pressen och så. Och sen kom  “Barbie-Q-Killers vol. 1″.  Men i min krets så försvann ni med den plattan. Eller har jag fel?

Ja, det kom en jobbig tid i mitten av 90-talet när vi fick kämpa i domstol för våra rättigheter och en massa annan skit. Vi vann till slut men det tog mycket tid och energi.

Det var efter det som vi bestämde oss för att göra allt själva och inte bry oss om musikbranschens regler. Så vi köpte en egen studio, startade eget skivbolag och lämnade det stora bokningsbolaget. 

Det innebar såklart att vi inte hade så mycket pengar att röra oss med när det gällde reklam, video… Det är priset man får betala när man gör allt själva. Det var det värt, för annars tror jag inte att bandet hade funnits kvar. Vi tröttnade på allt tjafs som inte har med musiken att göra.

Du säger, kämpa i domstol för rättigheter. Nu får du berätta, det är inget som jag har hört talas om! Var det Barbie-que? Eller kanske Mamma-mia? Vilka rättigheter var det ni “trampade” på?

Det var inte vi som trampade på några rättigheter utan tvärt om. Vi får faktiskt inte prata om det enligt uppgörelsen. Men i korta drag gällde det att få tillbaka rättigheterna till våra egna skivor.
Efter “Barbie-Q-Killers vol. 1″ så släppte ni plattan “Stereo”, men det kändes nästan som att ni splittrades efter det. Stämmer det? Eller var ni Sator hela tiden och bara väntade? Hur ser er marknad ut idag? Spelar ni i andra länder än Sverige?

“Det är väl samma svar som ovan i princip. Vi lade aldrig av men eftersom vi inte var på stort bolag längre så får man inte var med på TV och radio. Det gjorde oss inget eftersom vi gjorde spelningar och det kom fortfarande folk. Skivorna sålde mindre men eftersom som vi tog bort alla mellanhänder så kunde vi fortsätta ändå.

Vi fick barn allesammans, vilket sänkte tempot i några år. Vi fortsatte att turnera utomlands under hela tiden. 

2008 hade vi ett bandmöte och diskuterade hur och om vi skulle fortsätta. Vi kom fram till att alla ville ha bandet på riktigt inte som en hobby. Så vi bestämde oss för att börja om från början i princip. Vi började göra många mer spelningar och byggde upp allt igen från grunden. Vi döpte turnén, som var över 100 spelningar lång, till ”Under the Radar” Det var så vi kände oss. Lite utanför systemet och under radarn. 

Sedan blev det naturligt att skivan fick samma titel. Den var ju resultatet av turnén.”

Precis! När jag lyssnade på skivan “Under the radar” så kändes det som att ni fått en nytändning på nåt sätt. Var det känslan ni fick under den turnén också? Typ, fuck em all, vi är Sator och vi gör det på vårt sätt!??

Ja precis så var det. Det var framför allt kicken att spela live mycket mer igen som gav oss kicken. Man kom helt enkelt ihåg varför man började spela igen. Vi blev också förvånade över hur mycket folk det kom. Vi var inte riktigt så bortglömda som vi kände oss.

Vilka länder turnerar ni i? Jag kan tänka mig Sverige, Finland, Norge och kanske Danmark. Finns ni på någon annan marknad? Eller är det bara i Norden som vi har bra smak?? 😉

Eftersom vi inte kan vara borta så länge hemifrån längre så blir det mest i grannländerna och en del i Tyskland. Sedan blir det ströspelningar lite här och där, Spanien, England, Frankrike, Schweiz osv. Vi ska nog göra en kort Italien-turné nästa år. Det blir nog bra.

Sator har aldrig tidigare spelat i Italien men jag vet att vi har en hel del fans där. Jag och Kent var där med White Flag flera gånger. Underbart land att turnera i.

Jag vet att jag själv hade “problem” med plattan Headquake, och många kompisar med mig… och ändå låter det ju som det Sator jag älskade. Funkade den skivan annars, eller var det bara jag och mina polare som var ute och cyklade? (Bara en parantes, när jag lyssnar på plattan idag tycker jag ju att den är nästan lika bra som Stock Rocker…) Eller var ni bara före er tid?

“Det är ju så det funkar. Vi blev för stora och var inte ”ert band” längre såklart. Egentligen har vi själva gjort ungefär samma sak hela tiden. 

Det fanns ett band som jag kämpade hårt för att få folk att gilla. Jag tjatade på alla att de måste kolla upp dem. Sedan släppte de ”Dookie” och jag behövde inte tjata mer. Då var de plötsligt inte mitt band längre. Jag pratar om Green Day. Jag gillar dem fortfarande men orkar inte köpa skivorna längre. Det är lite kluvet. Man vill att alla ska gilla bandet du har upptäckt men man vill ha dem för sig själv också. 

Ett band vi tjatar om nu är “Bäddat för Trubbel”. Vi får se om de går samma väg.”

Jag förstår precis vad du säger, det var ju mitt band!, men för min del var det nog något annat än att ni blev stora och “allmänna”. Det tyckte jag var roligt, jag hade ju tjatat om att alla skulle lyssna på er. Däremot känns skivan “Headquake” fruktansvärt mycket mera producerat än de första två plattorna. Fortfarande tungt och egentligen bra mycket bättre “ljudmässigt” än de första två skivorna. Men lite mera tillrätta lagt. Jag gillade ju det ruffiga… Så när jag tänker tillbaka, kan det ha varit ett problem, att det blev för mycket polerat? Missförstå mig rätt, jämfört med all skit idag på radion… men med tanke på “gamla Sator“?

”Headquake var liksom slutet på en väg för oss. Det var dit vi ville nå med större sound massor av körer osv. När det var gjort var vi färdiga med det spåret. Plattan efter, Barbie-Q-Killers var totala motsatsen. Live i studion utan en massa gitarrdubbar och inga jätte-körer. Någonstans mitt emellan de plattorna är väl vart Sator hör hemma egentligen.”

Du nämnde bandet, “Bäddat för Trubbel”, vad är det för band? Jag har aldrig hört talas om dem! Men kanske att du kan introducera mig med dem så ska jag lyssna på dem och ta med dem i bloggen och “sprida ordet”!

Bäddat för Trubbel är ett band från Malmö som spelar punk av den riktigt gamla skolan. 77-punk med lite pubrock kvar i. Fantastiskt bra. Kolla upp dem!  http://www.baddatfortrubbel.se/

Bäddat För Trubbel: “Det här jobbet”

Slut på del 1 av “Chips från Sator om forntid och framtid: Har du för få influenser blir du bara en kopia!”. Håll ögonen öppna för fortsättningen av intervjun, med många fler bra frågor, bilder och musik! Kommer även lägga in en Spotify-lista med mina Best-of-låtar med Sator. Del två landar på siten om en vecka!

\m/ Peps

Sator – We’re Right You’re Wrong @ Hultsfred 92